Är det ens lagligt?

Jag bytte ju som sagt inte efternamn när husbandet och jag gifte oss för några månader sen. Tror att de flesta vet om det, om inte annat via Fb. Hela hösten gick det bra. Inga feladresserade brev. Tills det blev födelsedagskortdags. Då dyker det första brevet upp. Adresserat till mig men med mannens efternamn. Gissa av vem? Min egen far! När jag diskret påpekade saken för honom var hans respons några sekunders tystnad följt av: Men men, får man göra så?

Kan det bli sötare?

Florian & Seppli

En materialists i-landsproblem

Nu när tvättmaskinen är igång så kan jag gå över till mitt nästa problem. Jag saknar mina saker. Kan man bli mera materialist än det. Suck. (Osagt saknar jag ju familj och vänner ännu mer förstås.) Men nu ska det gnällas. Jag saknar alla mina kläder, speciellt alla fina loppisklänningar som ligger nerpackade i barndomshemmet. Nu försöker jag ju inte lura mig själv att tro att jag skulle använda dem mera här än jag gjorde i Finland (så många fester är jag ju inte inbjuden till), men de finns inte här när jag vill klämma lite på dem och kanske pröva dem och ta en svängom. Jag saknar också mina plåtburkar. Även de har förpassats till någon låda istället för ett hyllplan där de borde stå och visa upp sig. Jag saknar mina böcker. Uppradade böcker i en bokhylla. Det är vackert det. Jag saknar alla mina jackor och skor och väskor. Visserligen står utbudet av saker i direkt samband med den tid man lägger ner på att göra sig i ordning. Har man bara en väska så har man två val, med eller utan väska. Men ändååå.

Sådär, nu har jag fått ut lite gnäll och kan återgå till att tycka att livet leker och solen skiner. Det gör det ju största delen av tiden. Om inte annat så vittnar ju ett sånt här inlägg om det. Har man inte annat att tänka på än ens saker har man det ganska bra.

Tvättstugeinlägg

Varför har man inte, i detta land av ordning, möjlighet att boka tvättstugan? Nej, istället ska man åka upp och ner med hissen med all sin smutstvätt för att om tvättmaskinen är ledig snabbt kasta sig över den. Jag fattar inte logiken. Vår hyresvärd förklarade vänligt och sa: Vi gillar att kunna tvätta våra kläder när som helst och inte vara bundna av scheman.
Ha, säger jag. BS, lägger jag till.
Det är ju inte alls nån frihet. Det vore frihet om de hade tio maskiner på rad nere i källaren, en per lägenhet, men det har de inte. De har EN. Som dessutom tar en evighet att köra ett program. En maskin som städerskan också använder sig av.
Gissa om maskinen var ledig för fem minuter sen? Av mitt inlägg att döma? Nej.
Det är bara att vänta nu då.

Låt nr. 1 för tillfället

Adrian Stern, "Nr. 1"

Nyårsdagen

var lite slö, kall och allt var stängt. H. och jag begav oss ut på promenad medan den manliga delen av värdparet stannade hemma och vilade upp sig. Precis som traditionen bjuder ramlar man oftast in i någon parad, fest eller annat traditionellt intressant i den här staden. När vi insåg att trummorna vi hörde inte bara fanns i våra huvuden, ökade vi takten och hittade dessa käcka gossar. De marscherade fram till fontänen, den som inte sprutade vin nu heller och där hoppade en liten man upp och höll ett nyårstal. Vi kan väl anta att mannen var av något viktigt slag för han såg förberedd och för tillfället mycket proper ut.

Nyåret

Gästen från Sverige hade med sig ett sällskapsspel, Qube (med inriktning på svenska språket) när hon anlände. Vi spelade några omgångar efter nyårssupén och det var banne mig ett mycket angenämt spel. Plötsligt insåg vi att klockan var så mycket att nu var det bråttom om vi skulle hinna in till stan och se på fyrverkerierna. På med varma kläder, grabba tag i skumppaflaskan och ut genom dörren. Vi hann med god marginal upp till Münsterplatz. Det är så snällt ordnat här att fyrverkerierna börjar först 00.30 så man ska ha tid att skåla in det nya året. Vi skålade in det bredvid den där förbenade fontänen som inte sprutade vin. Jag är ännu besviken.





Vi tittade på fyrverkerierna, tog trammen hem och spelade ännu en omgång av Qube. Efter det var det sovdags för hela sällskapet.