He va he.

Så var då dagiskarriären avslutad. Ännu en gång. Jag är som en avdankad idrottsman som gör comeback på comeback utan att förstå sitt eget bästa.
Det känns lite sorgligt men ändå bra. Det är otroligt givande att jobba med barn, men är man inte helt motiverad blir det inte bra. Och de små liven förtjänar verkligen motiverade vuxna. Ja jisses, vissa av dem tillbringar ju nästan 11 timmar av dygnets vakna timmar med oss. Tänk det. 11 timmar. Och jag som klagat över min 9-timmars arbetsdag. Det här landet har mycket bra att erbjuda, men hela barnrumban är något helt annat än i Finland. Mammaledigheten är tre månader och efter det är det bara att återvända till arbetet. Så små beibisar fanns det alltså på mitt jobb. Jag klagar absolut inte på den vård som erbjuds, men det ger ett visst perspektiv till de nio månader man har rätt till i Finland (korrigera mig om jag har fel, jag är ju inte helt uppdaterad med dylika uppgifter).
Jag bytte telefonnummer med mina två närmaste kollegor och jag är redan inbjuden till Frankrike för att hälsa på den ena. Jag hoppas verkligen att vi kommer att hålla någon slags kontakt.
Nu skall jag landa i det här. Men först, pizza & vin.


Dagens bästa: den stora kramen jag fick innan jag gick av den lilla flickan som retat gallfeber på mig de senaste två månaderna. Eller nästan, den sista veckan har hon varit kramig så det förslår.

Dagens tanke: Om inte bara en utan flera säger att det är synd att jag ska lämna jobbet för jag har så bra hand med barn, är jag då fel ute som slutar? Eller var de bara artiga?

Dagens citat: I'm building (tankepaus) something. Sagt av en flicka som staplade en massa klossar och legon på varandra.

Dagens insikt: Jaiks.