Jag vet inte hur jag tänkte. Varken när jag sökte det här jobbet eller när jag tackade ja. Det jag kommer ihåg nu är bara hur trött jag var i höstas när mitt förra jobb tog slut. Jag hade haft tre helt otroligt bra år, men jag var ändå glad att det var slut. Nu var det dags för något annat. Barnen fick ta en paus nu. De enda barn jag ville umgås med var vänners fina ungar. Men nu sitter jag här. Med ett jobb som går ut på att ta hand om 13 skrikande barn. Så känns det. De skriker hela tiden. Kanske det är så. Att de får en kick av att skrika. Fine. Men jag vill inte behöva lyssna. Nu, efter två veckor är jag helt slut. Jag är tillbaka där jag var i höstas. Med ett stort undantag. Det är inte ens roligt. Alla skratt, alla kramar och alla roliga stunder som fick mig att orka med mitt förra jobb. De finns inte här. Så vad är kvar? Jag vet inte. Frågan är om det är värt det.
Ett jobb är i alla fall ett jobb. Ett jobb skämmer ingen. Och allt det där. Jo tack, jag är uppvuxen med det. Och visst, det är bra betalt. Inte kanske jämfört med andra jobb här i Schweiz och kanske inte om man räknar att jag faktiskt timmässigt jobbar en hel vecka extra i månaden jämfört med jobbet i Finland. Men ändå. Det är mycket pengar, det kan jag inte förneka.
Jag blir knäsvag och matt bara av att tänka på jobbveckan framför mig. Ska det vara så? Det är inte barnens fel. Givetvis inte. De är ju alldeles fina ungar som förtjänar en motiverad och engagerad vuxen. Jag är nog inte riktigt där just nu.
3 kommentarer:
:( stor kram.
Oj, vad tråkigt att du inte får kramar och roliga stunder där. :( Du får ursäkta mig, men jag skrattade faktiskt lite också när jag läste om hur hemskt du har det. Orsaken är denhär meningen: "Att de får en kick av att skrika" Och säkert får dom det, en kick alltså.
Krafter åt dig och hoppas det ordnar sig till det bästa, vännen!
Honey, kom ihåg att det finns inget här i livet som man MÅSTE göra.
Skicka en kommentar