Ännu ett vägskäl.

Nu står vi inför stora beslut igen. 

Ska vi flytta? Ska vi stanna? 

Får jag jobb här? Där? 

Omväxling förnöjer. Men. Åh.

Boktips

Om ni känner för att läsa en tunn, liten bok
för att få insikt i en bibliotekaries tankevärld
ska ni läsa Kod 400 av Sophie Divry.

Kanske ett nyårslöfte

I takt med att jag packar ner 

klädesplagg efter klädesplagg 

känns idén med klädköpstopp inte dum alls.

På väg mot arg tant.

Det är egentligen väldigt få saker som får mig intill "skriva insändare till lokaltidningen"-arg. Men en sak som blir extra tydlig på vintern är alla enormt idiotiska vuxna människor som bara rusar ut på övergångsställen utan att se sig om och utan att försöka få ögonkontakt med bilisten. Jag vet att det är lag på att som bilist stanna vid övergångsställen för fotgängare, men kom igen människor, använd lite sunt förnuft! Bilister i Sverige stannar i regel (mycket bättre än i Finland, undantaget Åland där man också är duktig på att stanna), men inte alla gör det och alltid är det kanske inte läge heller. Så om en lång rad bilar, tätt följda efter varandra, inte stannar tänker jag att det finns en orsak. Kanske beror det på att vädret plötsligt blev mildare med den följden att det blivit glashalt. Kanske beror det på mörkret, det snöblandade regnet, att man kör väldigt nära varandra och vill inte skapa en kedjekrock...eller vad vet jag.
Idag stämde allt ovanstående in, vilket innebar att jag stod vid övergångsstället och ingen bil stannade. Eller ja, det hann passera tre bilar (milda makter) varefter en kvinna bakom mig ropade åt mig att gå ut så att bilisterna följer regeln. Jag svänger mig om och tittar på henne och på samma gång skuffar hon sin barnvagn förbi mig och drar ytterligare en unge i handen ut på körbanan.  Givetvis bromsade hela bilraden in, men det känns ju inte helt säkert när en lång rad bilar tvärbromsar på halt underlag. Eller är det bara jag? Jag kan förstå barn som går över utan att se sig om, sånt kan jag förlåta, om än med hjärtat i halsgropen, men vuxna människor!
Visst finns det kanske en ära i att dö för sina principer, men om jag får välja väljer jag gärna en annan princip än just den här....

Alltid i sista stund

I höstas när jag började studera igen bestämde jag mig för att den här gången ska jag aldrig eller väldigt sällan lämna uppgifter till sista minuten. Varför jag trodde att jag skulle lyckas ändra på mitt beteende just nu har jag ingen bra förklaring till. Och nu, några deadlines senare kan jag, utan egentlig förvåning, konstatera att jag fortfarande blir klar med mina uppgifter i sista stund. Gårdagens rapporter skickades in med en tvåtimmars marginal, men det är inget att skryta med. Antingen är det väl bara att acceptera hur jag funkar (bäst under press-ha!) eller seriöst lägga upp och följa ett schema.
Vi tar väl tag i någotdera efter jul, eller vad säger ni?

Vi blev med hyreshus

Efter många visningar 

av både bostadsrätter och 

hus,

efter en del argumenterande

filosoferande

och 

dryftande

blev det så äntligen bestämt:

Vi hyr hus.

Så från 1 februari hittar ni mig i ett litet hus

nere vid älven. 

Ring gärna före ni kommer på besök så ni hittar rätt tant i rätt hus.

Hösten

Klara färger.

Klar luft.

Klart.

Den där inspirationen att skriva inlägg infinner sig aldrig.

Igår skrev jag istället en rapport på 6 sidor.

Idag fikar jag och hämtar reserverade böcker.

Ni ser, det är inte så spännande.

Ett söndagstips

Om man gillar vackra vyer och gillar att drömma sig bort så är den här sidan himmelriket: 

http://freecabinporn.com/

Liten stad

Min senaste frissa hälsade på mig på stan igår.
Så nu kan jag aldrig byta frisör igen.
Bara att gilla läget.

Instagram

Om det är någon som missat så finns jag på Instagram som Ladybirrd80.

Reflektioner rakt upp och ner

Första studieveckan är bakom mig. Många tankar. Vi har varit runt 20 aktiva den här veckan. Ytterligare några finns bara på papper ännu. Jag har snappat upp namnet på kanske hälften. En bra början. Vi har haft föreläsningar och jag har insett att det är tydligen inte så vanligt att anteckna längre. I alla fall inte med penna och papper. Men jag kör hårt med mitt nyinhandlade häfte och fräsiga pennor. Alltid kan man kludda ner något och vart ska man annars titta än ner i häftet när föreläsaren ställer en knepig fråga som man helst vill slippa svara på. Jag har druckit halväckligt kaffe i pauserna och sentimentalt tänkt tillbaka på alla kaffe- & da capo-pauser vi körde med under ÅA-tiden. På tal om pauser, vi har pauser hela tiden. Ännu en ny inställning. Borta är "vi kör tills vi stupar". Men visst är det trevligt med små kisipauser. Jag har jobbat kvällar den här veckan och hoppas att det kommer att fungera att kombinera jobb med studier. Allt går. Vi har haft genomgång av den plattform vi ska använda oss av hela studietiden. Plattform? Heter det så eller hittar jag på? Min egen profil på nätet där allt ska finnas och allt ska hända. Vi har tittat på Zotero. Är det bara jag som har varit totalt omedveten om Zoteros existens? Jag har strosat runt på universitetsområdet och tittat på alla unga, fräscha människor. Nu plötsligt är jag den där äldre som kommit tillbaka från arbetslivet. Tack och lov är det en salig blandning av åldrar. Medelåldern är 25 tror jag och det är jag ju nästan. Det är svårt att hitta toaletter på området. Men kaffe finns överallt. Campus är stort och här utbildas "alla". Har t.o.m. hittat poliserna. Idag har jag inga föreläsningar eller seminarier. Vad gör man då? Sovmorgon misslyckades jag med eftersom jag inte längre är i den åldern att jag kan ligga hur länge som helst utan att det börjar värka i kroppen. Jag har ingen fest inplanerad så någon festtopp behöver inte heller inhandlas. Så. Tja. Jag går väl en sväng till biblioteket och lånar en bok.   

Nu

Idag körde studierna igång.
Information och presentationsrunda. Plus klassfotografering.
Åldersmässigt ligger jag i mitten skulle jag tro.
Känns tryggt.
Kommer inte ihåg hur senaste universitetsstarten kändes men jag anar att
det blir lite mindre festande och lite mer studerande den här gången.
Känns bra.

Nya nivåer

Vad gör man när man tycker att man spenderat lite onödigt många slantar på kakeldekor och nytt tyg till köksstolarna? Jo, man spontanshoppar helt enkelt nya glasögon för några tusenlappar.

Kära granne

i huset på andra sidan gräsplätten.
Javisst är det är fin cykel. Det tycker jag också.
Svart, tuff och väldigt ovanlig i dessa trakter kan jag tala om för Er.
Skulle jag inte redan ha en, skulle jag definitivt vilja ha en. 
Jag vet inte vad som är värst.
Att någon av er tagit er friheten att ta min cykel ur det låsta förrådet
eller att någon tyckte att det var en bra idé att borra sönder låset så att nyckeln inte längre funkar.
Jag antar att Ni har någon mackapär som gör att Ni kan öppna låset.
För visst vill man ju cykla med en skönhet som denna.
Ni har ju t.o.m. höjt sitsen och styret.
Eller att efter allt detta, att Ni tyckte att det var helt okej att lämna den utanför Ert hus.
Att inte ens försöka dölja att man snott cykeln ur det gemensamma förrådet.
Vad trodde Ni? Att jag inte skulle känna igen den enda svarta Jopon på mils avstånd?

För gammal för att se ung ut?

En helt vanlig fredag på bolaget.
En glad 31-åring går mot kassan med helgens inköp.
Kassörskan: Var det bra så?
Den glada: Ja, det var bra så, tack.
Kassörskan: Har du nåt id att visa kanske?
Den glada: (oj, ung idag igen! Måste vara min teini-halsduk!) Absolut.
Kassörskan: Ja, ibland är det ju svårt att veta om nån är en ung 40-åring eller en gammal 20-åring.
Den glada: (öh, vad sa hon just? Vad menar hon? Blir jag leggad för att jag ser äldre ut än jag är?) Måste vara svårt att avgöra ibland. *Nervöst skratt*

Den glada lämnar bolaget, något mindre glad men med tröst i tygkassen.
Var det för att jag nödvändigtvis skulle köpa sherry?

Tallinn

I helgen hälsade vi på brodern i Tallinn.
Mycket god mat, fint väder och turister i mängd.

Dags för något eget?

Bokrean startade tidigare i veckan och jag var ovanligt svalt intresserad.
Normalt i dylika reatider har jag skrapat fram de sista slantarna och gått bananas.
Inte i år.
Inget intressant att tala om erbjöds på hyllorna.
Jag värkte fram ett köp. En kokbok. EN KOKBOK!*

Men om sanningen ska fram så var det inte bara ointressanta titlar.
Jag är också fruktansvärt trött på att släpa tegelstenar mellan olika boplatser.
Antagligen börjar det rycka i bokrea-nerven igen när jag vet att jag inte behöver plocka isär och ihop den där hyllan igen på länge. För att inte tala om hur skönt det ska bli att veta att jag inte behöver svära och svettas över otaliga boklådor i flyttbilen.


*har redan provkört den och första receptet var mycket lyckat.

Det fick sin upplösning

Ni minns kanske tv-teamet jag släppte in i vår tvättstuga?
Mysteriet är löst.
Den dök nämligen upp i kvällens avsnitt av Plus.
Ni kan sova lugnt igen.

Fyndat, fått och funnet

Så här är det.
Varje besök till Vasa resulterar alltid i en välfylld väska när man ska hem igen.
Denna gång var inget undantag.
Ovan två tyger som skall bli något nytt.
Nedan allt man kan behöva när våren gör sitt intåg.

Men medan man väntar på den kan det vara skönt med dessa.

Gjorda av underbart händiga Mamma Grön.